Igår var första gången jag skrev något om min pappa, kände mig faktiskt lite lättare efteråt. Antar att det är en del i sorgeprocessen, acceptansen. Att se mina skriva ord, svart på vitt, hjälpte mig ett litet steg mot att acceptera det som har hänt. Annars är det så svårt att ta till sig, pappa ska ju alltid finnas där! En barnslig tanke kanske, men det är så det har känts och jag tror att man ofta tar sina föräldrar för givet. En dag finns de inte kvar i ens liv längre, enligt livets cirkel, så känns viktigt att ta till vara på den tiden man får.
När jag var liten och besökte min mamma på hennes jobb, hon arbetade på ett äldreboende, sa jag till henne: "När jag blir gammal mamma, då ska du få köra runt mig i rullstol här". Det är ju bara ett tecken på att man som barn alltid tror att ens föräldrar ska finnas vid ens sida.
I denna saknad har jag kommit min mamma närmare, även om jag alltid stått nära min mamma. Jag uppskattar tiden med henne mer och vi har det verkligen trevligt tillsammans. Vi är ändå de personer som funnits närmast pappa under de senaste åren, känt honom bäst. Det känns skönt att kunna prata om honom med någon som kände honom lika bra som jag gjorde, om inte bättre. Jag tänker inte ta min mamma för givet längre, hon betyder så otroligt mycket för mig och jag älskar henne! Med henne vid min sida vet jag att vi kommer ta oss igenom detta tillsammans.
Mamma, jag älskar dig! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar